Jag minns själv för lite mer än tio år sedan då jag hamnade i en situation som jag inte är speciellt stolt över. Jag fick frågan om vad jag ansåg om muslimer och mitt svar blev något i stil med ”muslimer gillar inte oss kristna”. Senare förstod jag att mina kunskaper om islam var totalt värdelösa. Har du någon gång haft en liknande situation och när uppstod intresset för islam och muslimer?
Andreas: Jag har säkerligen haft sådana fördomar, men jag började intressera mig för islam tämligen tidigt i mitt liv, närmare bestämt i samband med vågen av politiskt medveten hip hop under 1990-talets allra första år. Den vågen bar upp min ungdom, och jag kom i naturlig kontakt med Malcolm X, Nation of Islam och andra former av afroamerikansk radikalism med muslimska förtecken. Sedan var jag såld, intressemässigt. När jag några år senare (1996) åkte till Palestina första gången klev jag in i muslimska vardagsmiljöer och såg att de avvek ganska kraftigt från den bild som man matades med i väst redan på den tiden. Därmed – naturligtvis – inte sagt att jag saknat fördomar, vare sig som ung eller vuxen, men jag engagerade mig i sena tonåren och har försökt bekämpa omotiverad fientlighet mot muslimer alltsedan sena dess.
Din bok, ”Hatet mot muslimer” har väckt en stor debatt. När och vad fick dig att tänka på att börja skriva den?
Andreas: Som sagt: demoniseringen av muslimer är något som jag irriterat mig på länge, ända sedan gymnasiet. Det har varit en av många böcker jag velat skriva, och händelseutvecklingen de senaste åren gjorde till slut att det kändes nödvändigt. Våren 2008 skrev jag tre artiklar i DN om islamofobi som väckte ett smärre ramaskri; en lång rad debattörer klev fram och bedyrade att något sådant fenomen inte existerar. Då kände jag att jag faktiskt måste visa, på det utrymme som krävs, att detta verkligen är ett utbrett problem i dagens Europa.
Har boken uppmärksammats och gett den respons som du trodde den skulle få?
Andreas: Hm… Innan boken släpptes fick jag följande fråga av Adlibris reportageklubb: ”Vad är du mest orolig för inför debatten som boken säkert väcker?” Jag svarade: ”Att invändningarna blir de mest förutsägbara: här kommer ännu en människa och säger att vi inte får kritisera islam, vad är det här för islamkramare, när ska vänstern sluta älska islamismen … Det finns inga starka skäl att hysa höga förväntningar på den intellektuella kvaliteten hos Sveriges borgerliga debattörer. Jag hoppas jag får fel.” I efterhand måste jag väl säga att jag fick rätt, till stora delar. Av hittillsvarande recensionerna har på ett ungefär 60 procent varit negativa och 40 procent positiva, och de negativa har i regel följt precis det här mönstret: Malm vill förhindra kritik av islam, Malm fördömer inte islamismen (tillräckligt mycket) o.s.v. Sådan kritik har nästan uteslutande kommit från det borgerliga lägret; det har varit en stark höger-vänster-polarisering i mottagandet, med varierande former av avsmak för boken från Expressen till Info-14, medan å andra sidan vänstern från Aftonbladet till Ali Esbati varit entusiastisk. Min förra bok, om klimatet, var av det slaget att den kunde uppskattas av om inte alla så de flesta, oavsett hemvist på höger-vänster-skalan, men den frågan om europeisk islamofobi klyver den politiska skalan mitt itu, och min bok är förvisso ett angrepp på delar av den borgerliga mittfåran. Därför är reaktionerna knappast oväntade. Men jag hade nog hoppats att vissa intellektuella av den mer hederligt borgerliga typen hade kunnat höja blicken något högre och erkänna vidden av problemet.
Något jag själv har reagerat på när jag har följt medias rapportering är att man gärna ger en positiv bild vid kulturella högtider som Ramadan, men när det kommer till politiska åsikter med islamsk värdegrund så attackeras man. Ett exempel är rapporteringen om Sharia, (islamsk lag) att det alltid handlar om förtryck och olika straff. Politisk islam benämns ofta med namnet islamist, ett ord som oftast sammankopplas till termer som militanta eller extrema. Tycker du att media borde ta ett större ansvar och ge en mer nyanserad bild?
Andreas: Ja, naturligtvis. Islamism är inte en enhetlig företeelse, lika lite som politik på kristen grund: jämför Hugo Chavéz med Göran Hägglund. Islamismen, definierad som politik utifrån islamiska värderingar, kan se ut som piskrappen i Swat-dalen lika väl som den islamiska feminismen på Barcelona-konferenserna. (Mattias Gardell har ju f.ö. utrett variationerna inom islamismen på ett föredömligt sätt i sin bok Bin Ladin i våra hjärtan.) Med detta sagt vill jag ändå framhålla att det är oundvikligt att media porträtterar viss islamism som en extremt reaktionär och våldsam företeelse, eftersom viss islamism är det. Just nu oroas jag exempelvis av den nya familjelagstiftning som ska omfatta Afghanistans shiamuslimska minoritet, där bland annat våldtäkt inom äktenskapet avkriminaliseras – d.v.s. hustrun är juridiskt ålagd att alltid idka samlag när mannen så begär – och annat galet som inte ens den islamiska republiken av Iran praktiserar (och som av islamiska feminister naturligtvis skulle förkastas som patriarkala sharia-tolkningar, men icke desto mindre: detta är ett reellt problem i delar av världen). Vi får dessvärre leva med negativa skildringar av islam och islamism i media så länge reaktionära strömningar av det här slaget går framåt. Uppgiften är att klargöra att detta inte är hela eller den enda bilden av islam – och här har media ett stort ansvar.
Nyligen antog FN en resolution ”Combating defamation of religion” vilket jag tolkar som att ”bekämpa förtal av religion”. I Svenska medier har man skrivit att man vill ”förbjuda kritik av religion”, vilket för mig låter helt felaktigt. De som ligger bakom resolutionen tog Jyllandspostens publicering av karrikatyrerna 2005 som ett exempel om förtal av religion. Tror du att det finns någon orsak till varför och att man vill etablera ett felaktigt påstående om resolutionen?
Andreas: Jag måste erkänna att jag inte hunnit sätta mig in i frågan om den här FN-resolutionen. Jag har nyss börjat som doktorand i humanekologi och har tvingats ställa om hjärnan helt, från islam- till klimatfrågor. Men låt mig föra ett rent principiellt och allmänt resonemang i frågan.
Det finns, grovt sett, två juridiska vägar för att bekämpa islamofobi. En är att förbjuda ”förtal” av religion, inklusive islam. En annan är att se muslimer som en folkgrupp och följaktligen klassa hets mot dem som hets mot folkgrupp. Det senare alternativet har diskuterats mycket i Storbritannien, där man har en märklig diskrepans: om jag går ut i ett bostadsområde och delar ut flygblad som säger ”sikher är grisar, sikher förstör våra kvarter, sikher borde försvinna från vårt land” så kan jag dömas för motsvarigheten till hets mot folkgrupp, eftersom sikher är klassade som en sådan (som ett ”etnoreligiöst kollektiv”). Om jag däremot sprider exakt samma flygblad men i stället talar om muslimer – partiet BNP har gjort detta – löper jag ingen risk för påföljd, emedan muslimer ses som en rent religiös kategori och inte en folkgrupp.
Det är en ohållbar anomali. Den bortser från att vad som utgör en ”folkgrupp” skiftar i tid och rum, i enlighet med hur olika kollektiv av människor betraktas och behandlas av sin omgivning. Ingenting säger att inte muslimer kan utgöra en folkgrupp, naturligtvis kan de det: vi hade ett folkmord i Europa som tog slut för mindre än 15 år sedan, riktat just mot muslimer som folkgrupp. Många menar också att brittiska muslimer i dag de facto fungerar som folkgrupp, inte minst när partier som BNP ger sig på dem med sin hets. De bör därför, hävdar lagens kritiker, ges samma status som exempelvis sikher och judar – som både en religiös och en etnisk grupp – vilket skulle öppna för att beivra de grövsta påhoppen på muslimer; man skulle kunna tänka sig samma lösning i Sverige. Jag tror att mycket av det Sverigedemokraterna säger och skriver om muslimer hade varit straffbart om de sagt samma sak om exempelvis judar, ”negrer” eller någon annan vedertagen folkgrupp.
Personligen föredrar jag starkt den senare juridiska vägen framför den förra. Alla lagar som försöker begränsa attacker på ett religiöst system hamnar omedelbart i svåra problem med yttrandefriheten. Man måste kunna fälla skoningslöst negativa omdömen om religioner, inklusive islam, utan att riskera straff; allt annat vore att avskaffa yttrandefriheten. Det betyder inte att man måste sitta tyst när någon gör hatiska yttranden mot islam – tvärtom! Poängen med yttrandefriheten är att påhopp på islam måste kunna bemötas med full kraft, men det ska vara en diskussion där båda parter har lagens principiella skydd. Dessutom anser jag att huvudproblemet med islamofobi inte är fientligheten mot islam som religiöst system, utan just fientligheten mot den muslimska befolkningsgruppen (som definieras mycket vidare än bara de människor som aktivt praktiserar islam). Därför bör man sikta in sig på hetsen mot muslimer som folkgrupp om man vill åtgärda islamofobin på juridisk väg. Hetslagstiftning av den svenska typen är uppenbarligen också förenlig med en långtgående yttrandefrihet.
Men: jag vill poängtera att juridiska vapen mot islamofobi är av låg prioritet. Jag anser att nästan alla andra arenor för kamp mot islamofobi är av större betydelse: det är viktigare att bekämpa fenomenet i politiken, i media, på arbetsplatser, i segregationen, i angreppen mot Mellanösterns länder o.s.v. o.s.v. än att göra det i rättssalen. Denna uppfattning grundar jag i min ideologi: jag tror inte att samhället primärt formas av lagar, utan av vardagliga, sociala förhållanden. Det är i första hand där islamofobin ska bekrigas.
Under den tid jag debatterade i medier så försökte jag besvara felaktigheter om islam. Det dröjde inte speciellt länge innan jag fick en bild om att det ofta var samma debattörer som ständigt återkom om och om igen med samma felaktiga argument precis som att de ignorerade mina svar och istället hade en dogmatisk agenda mot islam och muslimer. Tycker du att det är rätt av medierna att släppa igenom vad som helst på debattsidorna även då personens åsikt har övergått till en återkommande lögn?
Andreas: Det är politiskt och moraliskt fel. Men däremot – se ovan – är det knappast juridiskt fel, och bör inte heller vara det. Med andra ord: vi bör inte försöka komma åt sådana debattörer lagvägen, utan genom att bemöta dem med maxad kunskap och, om vi inte får komma till tals på samma nivå som dem (vilket ofta är fallet), bygga våra egna medier.
Vi på Muslimnytt tror att det är viktigt för muslimer i Sverige att engagera sig och att det verkligen saknas en egen medial plattform. Tror du att en svensk muslimsk tidning kan vara en bra motpol till de övriga medierna i Sverige?
Andreas: Mig veterligen existerar åtminstone en sådan tidning redan: Minaret. Den är en ovärderlig röst i det svenska medielandskapet och skulle säkert må bra av sällskap. Ju fler tidningar där muslimer talar som subjekt och inte omtalas som objekt desto bättre.
Har du några andra tips till muslimer, hur de kan påverka och förbättra sin situation i Sverige?
Andreas: Oj. Stor fråga. Jag tror att det viktigaste är att sätta sig in i problemet och börja ta kamp mot det politiskt. Jag tycker mig ha förnummit en tendens bland många muslimer att helst inte vilja tänka på islamofobi, att försöka härda ut ändå, ducka och göra det bästa av situationen. Det tror jag inte är framgångsrikt på lång sikt. Muslimer måste våga träda fram som aktiva subjekt, till exempel framför ett parti som Sverigedemokraterna, och säga: vi är här, get used to it, vi är en självklar del av Sverige (lika självklar som de svärd vikingarna en gång lärde sig att tillverka på sina resor till det muslimska norra Iran). Det här är en väldigt stor fråga som vi – och framför allt muslimer själva – måste fortsätta diskutera ingående. Det finns många frågor att ställa, som exempelvis: vad är en muslimsk identitet? Om en Muhammed blir diskriminerad på arbetsmarknaden men inte är troende, kan och bör han ändå anamma en muslimsk identitet som påförs honom utifrån? Är han “sekulär” muslim, ungefär som man kan vara sekulär jude - och kan den identiteten (liksom den sekulära judiska identiteten länge var i Europa) bli en utgångspunkt för politiskt motstånd? Hur kan i så fall religiöst och politiskt definierade muslimska identiteter samleva och samverka? Vi har massor att diskutera, och jag återkommer gärna till tankeutbyten i frågorna.
Om det inte hade funnits några muslimer i Sverige, tror du att det skulle finnas hat mot en annan grupp av människor?
Andreas: Absolut. Rasismen skiftar alltid mellan olika objekt. I Europa var judar den huvudsakliga måltavlan fram till 1945, efter rasismens återuppståndelse som politisk rörelse i slutet av 1970-talet tog ”invandrare” samma plats, och nu är det muslimer – men även romer i stora delar av Europa, och svarta, och mer löst definierade blattar. Rasismen rör sig alltid, så länge det finns ett samhälleligt behov av den. Det behovet tycks inte minska – tvärtom. Om muslimer inte fanns skulle alltså Europa vara tvunget att uppfinna dem, för att parafrasera Voltaire. Det betyder att ”muslimer” som position i samhällsdebatten i en möjlig framtid skulle kunna intas av helt andra människor. Vem vet, kanske är det hinduer eller danskar om ett par decennier.
Kommer din bok att tryckas på flera språk än svenska?
Andreas: Än så länge har det talats löst om översättningar till norska och engelska, men det har bara varit helt löst. Vi får se, inshallah.
Tror du på Gud?
Andreas: Nej. Jag är ateist. Men jag anser att ateismen som politisk hållning är meningslös och ofta skadlig: jag brukar kalla mig för ”antiateistisk ateist”. Jag anser att det är helt ointressant att bedöma företeelser eller aktörer utifrån deras religiösa innehåll. Ta exempelvis Svenska kyrkan. För inte så många decennier sedan var den en förtryckarapparat i Sverige, men i dag är den en starkt progressiv kraft i många av samtidens avgörande frågor, som klimatet, flyktingmottagning, bistånd och internationell solidaritet. Det är för mig idiotiskt att då vara emot Svenska kyrkan bara för att den är religiöst baserad. På samma sätt är det med islam: det finns muslimer som är för snabba utsläppsminskningar och för fortsatt oljeutvinning, för den palestinska revolutionen och mot den, för den iranska regimen och mot den, och så vidare på alla fält. Det som är intressant för mig är inte vilken religiös tillhörighet en eller annan aktör har, utan om den verkar progressivt i sin samtid: det är det sociala innehållet som är av betydelse.
Att i stället formulera politiska positioner efter konfliktlinjen atiester/religiösa – vilket många ateister, inte minst i förbundet Humanisterna, envisas med att göra – är, som jag ser det, direkt kontraproduktivt. Ateismen som politisk hållning är en form av borgerlig idealism (och dessutom ofta svårt intolerant). Det viktiga är inte om människor tror på Gud eller inte, utan vad de gör i sin vardag. Detta är, som jag ser det, den enda konsekventa inställningen om man, som jag, närmar sig politik från en materialistisk utgångspunkt: jag är ateist privat, men jag motsätter mig ateism som politisk attityd.
|
